Haft en mysig helg. Det är tur att jag är så bra på att hålla masken, och inte visa vem jag egentligen är och hur jag egentligen mår. Eller? Det är inte många på denna jord som känner mig. På riktigt. Vad beror det egentligen på? Ofta har det känts som att folk inte tar sig tid att verkligen vilja lära känna mig. Nu ska jag inte säga att det alltid har varit så, men är man av den sorten som inte är superextrovert så hamnar man ofta i skymundan. Steg för steg försöker jag dock blotta mig för den person jag släppt in i mitt hjärta, och det går nog sakta men säkert framåt. Många gånger har jag tvivlat, men det är nog bara så att han också har ett skal som inte vem som helst kommer inunder. Lite skydd har man skaffat sig genom diverse törnen under åren, men man behöver inte göra sig ett pansar av stål... Det är svårt att blotta sig.